Politik

Min första önskan:

Varför tillåter Sverige barnaga i smyg?

”Mamma slog mig när jag hade spillt ut ett glas! Pappa blev arg på mig när jag slog min syster, han drog i mina öron! ”

Det kommer många berättelser till socialtjänsten. Det första som görs är att bedöma om barnet behöver omedelbart skydd, oftast finns det inte några bevis att det stämmer som barnet berättar. Som exempelvis blåmärken. Så för att barnet ska prata opåverkat med polisen så görs ingenting hos socialtjänsten. Barnet blir då ovetande om vad som händer med dennes berättelse. Nästa steg är att bedöma om frågorna var, när, hur och hur ofta kan besvaras. Berättelserna tas emot av personal på skolor och förskolor som ibland får uppgift att prata med barnet för att få fram mer information.

När det finns tillräckligt så har åklagare, polis, socialtjänsten, sjukvården och om det finns ett Barnahus samråd. Ibland så behöver det införskaffas mer information, annars kan åklagare besluta att inte gå vidare. Ibland så kommer man inte fram till mer och socialtjänsten får utreda barnaga. Sedan finns en grupp barn som kan svara på alla ovanstående frågor och som blir förhörda av polisen, om barnet har tur blir det i ett Barnahus. Att komma till polisstationen och vänta bland en massa vuxna i en tråkig miljö gör troligen barnen mindre benägen att prata, det är min erfarenhet. Om det inte finns synliga bevis som oftast inte blir vid barnaga så måste föräldrar erkänna för att åklagaren ska gå vidare. Det händer mycket sällan.

Så allt lämnas till socialtjänsten som har svårt att utreda, då föräldrarna anser att de inte gjort något fel eftersom polisen sagt så. Hjälp behöver de inte, kan övertalas i bästa fall, men brukar tacka nej när de förstår vad de ska lära sig. I Sverige få man inte slå sina barn och det har föräldrarna inte gjort, de gjorde bara det i sitt hemland.

Vad önskar jag? Möjlighet att ge föräldrar möjlighet till att hitta sätt för att uppfostra sina barn utan våld. Att tvinga på kunskaper, för även om man inte vill lära sig så påverkas man av att få kunskaper. Min idé är att det ska gå att döma till behandling. Brottsbalken behöver ett kapitel om barnaga.

Lolitha Rungård (MED)

Och min andra önskan:

Hur ska barnen i alla kommuner få samma förutsättningar?
Skolan är en stor del som påverkar barns förutsättningar. Men ur min synvinkel finns det skillnader i barns förutsättningar ifall de behöver stöd av socialtjänsten. Efter att arbetat i tre olika kommuner så ser jag att den största kommunen har bästa utbudet på olika öppna insatser med behandlingspersonal med olika utbildningar som passar olika barn. Medan den lilla kommunen har inga valmöjligheter med personal som ska hjälp olika barn utan passande utbildning. MEN i den stora kommunen så blev inte barnen utredda i tid, eftersom det är problem med ledning, lön och fortbildning. Därför bytte jag arbetsplats till en mindre där personalen är viktiga.

Jag skulle vilja lösa detta genom att använda stora kommunens utbud med lilla kommunens personalpolitik. Genom att barnen utreds av behöriga utredare. Endast socionomer med vidareutbildning inom barnpsykiatri, barnsamtal, anknytning mm ska arbeta med barnärenden. Anställningen ska vara statlig och ge bra lön.

Socialsekreterare, psykolog, barnläkare och polis i team som tar hand om alla barnanmälningar som inkommer till ett barnteam. Om det inte behövs omedelbara insatser ska ärendena fördelas till dessa specialiserade socialsekreterare.
Ansökningar barn kan gå direkt till socionomer under specialistutbildning. Anställningen ska vara statligt för dem med.

Ska barnen omhändertagas så ska det vara tjänstemän som avgör, inte politiker. Vad är det som gäller vid omhändertagande? Det krävs en fyrkantig lag med kriterierna för omhändertagande. Vad är tillräckligt för barn inom olika områden, hur mycket hjälp ska föräldrar som missbrukar ta emot för att barnen ska få bo kvar? Hur ska föräldrar låta bli att slå sina barn? Vad för eget beteende ska barnet ha för att behöva hjälp utanför sin familj. Idag är det mycket olika bedömningar.

När barnen inte kan bo kvar ska det finnas familjehem och behandlingshem. Familjehem behöver utbildning utifrån barnets problem och handledning, det är många sammanbrott som behöver undvikas. Behandlingshemmen behöver mer kontroll och personal som har utbildning. Det är för många som jobbar på behandlingshem som aldrig läst om behandling.

Besparingar görs genom att det blir mindre personalomsättning, förhoppningsvis inga konsulter inom sociala myndighetsarbetet (kostar ca 100000 kr/ mån per konsult). Familjehemmet blir billigare då de inte är konsulentstötta utan får stöd och utbildning av de som tar hand om dessa. (Konsulentstötta familjehem kostat mellan ca 1500 – 2500 kr dygnet) jämfört med skl:s rekommenderade ersättningar så kan man spara minst 25000 kronor per månad per barn. Kostnader för behandlingshem kan nog stiga om de får utbildad personal.

Lolitha Rungård (MED)